Love, Hate, Fear - Kapitel 16
Jag satt på broräcket och tittade ut över vattnet. Tankarna åkte runt som en guttaperkaboll i huvudet. Det var helt folktomt just här förutom bilarna som åkte förbi en liten bit bort. Ingen av dem verkade ens lägga märke till att jag satt här. Tårarna rann ner för mina kinder medans jag satt och tänkte över livet. Osäker på vad jag nu skulle göra. Jag försökte komma på både nackdelar och fördelar med att hoppa. Om jag hoppar skulle jag slippa allt skit. Alla slag, alla sårande ord, alla blickar, och jag skulle nog göra Felix nöjd. Han skulle slippa bli påmind om mig varje dag… Men det kändes rätt taskigt mot Ogge. Han förtjänar att veta hur mycket han har gjort för mig på bara några dagar. Hur mycket jag verkligen uppskattar det. Vilken klippa han har varit. Det känns inte rätt att bara lämna honom utan ens ett tack. I värsta fall kanske han skulle skylla sig själv för min död. Inte för att jag tror det, men tänk om. Och det får han bara inte. För han är den mest godhjärtade och snällaste kille jag någonsin träffat. Han har verkligen ett hjärta av guld den killen. Han är helt fantastisk. Tankarna på Felix kom tillbaka igen. Hur han sa mitt namn tidigare idag. Det ekade i huvudet om och om igen och tårarna började rinna. Om jag ska vara ärlig hade jag inte ens märkt att dem hade slutat. Var jag verkligen så värdelös som han har fått mig att känna att jag är...? Vad har jag ens gjort för fel..? Dagen innan sjuan började hade allt varit perfekt. Den hade jag som vanligt spenderat med Felix. Vi hade varit på stranden och haft vattenkrig. Jag kommer ihåg hur det slutade med att han bar upp mig på ena axeln och sprang ut och slängde ner mig i vattnet. Jag kommer också ihåg hur mycket vi skrattade efteråt och sedan när vi gick hem till mig och åt middag. Allt hade varit perfekt den dagen. Efter middagen hade jag packat ihop allt jag behövde för dagen därpå. Sedan hade vi gått hem till honom hand i hand och sedan hade jag somnat i hans trygga armar. Efter det vet jag inte vad som hände. Vi hade gått till skolan tillsammans men eftersom att vi då gick i olika klasser hade vi inte setts på hela dagen. Efter skolan frågade jag om han ville hitta på något men han sa att han redan hade planer, han sa dock att han skulle ringa mig dagen därpå. Som sedan inte hände. Så höll det på tills några månader senare då jag bara tyckte att jag var i vägen. Han hade börjat bli populär och till och med slutat att heja på mig i korridorerna även om jag hejade på honom. Sedan ett par månader efter jullovet hade mobbingen börjat. Då tittade han inte ens på mig längre. Han låtsades helt enkelt som att jag inte existerade och om någon frågade om mig låtsades han som att han inte visste vem jag var. Tårarna rann som floder när jag tänkte på det. Hur han bara hade lämnat mig utan vidare. Var jag inte värd med än så..? Uppenbarligen inte. Jag knep ihop ögonen och började åter igen överväga att hoppa. Nu när jag tänker på det låter det rätt bra. Tänk att bara få slippa allt.
”NEEEEJ!!” Plötsligt hör jag ett högt och förtvivlar skrik bakom mig som fick mig att rycka till. Jag vred på huvudet och bara synen av honom fick det att ila till i hela kroppen. Där, tjugomenet ifrån mig stod en andfådd och rödgråten Felix. Tårarna rinner ner för hans kinder nästan lika snabbt som tårarna rinner ner för mina kinder. Han såg livrädd ut där han stod.
”Snälla Lovisa gör det inte” sa han precis tillräckligt högt för att jag skulle höra det. Jag tittade oförstående på honom.
”Varför inte..? som att du skulle bry dig om jag försvann. Det har du redan bevisat ett antal gånger att du inte skulle” svarade jag och tittade ut över vattnet. I ögonvrån såg jag hur Felix hårt knep ihop ögonen.
”Jag vet att jag har varit ett jävla svin dem senaste åren och jag vet att ingen ursäkt i hela världen kan förlåta det jag har gjort. Men snälla, snälla Lovisa. Gör det inte” sa han och hans röst bröt i slutet. Han var rädd, det hördes lång väg.
”Varför gjorde du det..?” viskade jag fram. ”Varför lämnade du mig..?” det var en fråga jag hade velat ha svar på så himla länge nu.
”Jag vet inte” svarade han och tittade skamset ner på sina skor.
”Så du lämnade mig, sårade och rent utsagt förstörde mig och du vet inte ens varför?” frågade jag besviket. Det sårade mig ännu mera. Han hade inte ens någon förklaring på varför han gjorde som han gjorde. Han tyckte antagligen att det är kul att se mig lida. Varför skulle han annars göra som han gjorde. Tårarna rann igen och jag vände bort blicken från Felix. Jag ville inte visa honom vilken effekt han faktiskt hade på mig. Hur ledsen jag blir bara av att tänka på honom. Jag vill på något sätt låta honom känna samma smärta som jag har känt. Få honom att förstå hur dåligt jag har mått dem här åren dels på grund av honom.
Lovisa satt fortfarande kvar på räcket och tårarna rann på både henne och mig. Hela hennes kropp skakade. Jag var livrädd. Livrätt att hon skulle göra det jag fruktade mest. Hoppa. Jag ville så gärna gå fram, dra in henne i min famn och aldrig släppa taget. Plötsligt vände hon sig mot mig igen. Hon försökte att hålla tårarna inne. Bara tanken på att hon sätt där, helt förkrossad och precis på väg att hoppa på grund av mig. Ja, den känslan går inte ens att beskriva. Det känns som att någon har ryckt ut hjärtat och hällt frätande syror på det för att sedan stoppa tillbaka det.
”Felix, det du har gjort dem här åren har långsamt krossat mig. Det har brutit ner mig till fotknölarna. Jag gråter varje dag. Varje dag går jag hem och lägger mig i min säng och bara gråter. Tanken på att jag inte är mera värd än så. Att jag inte betydde något för dig krossar mig om och om igen. Du var mitt allt och du lämnade mig, uppenbarligen utan anledning. Vet du hur många gånger jag har ifrågasatt varför jag ens existerar. Varför han där uppe ville utsätta någon för denna smärta som jag har här inne” sa hon och satte handen på bröstet. ”Och just nu, jag ska inte ljug, men just nu är det ända jag vill” Hon avbröt sig själv för att ta ett djupt andetag och torka bort några tårar. ”Just nu är det ända jag vill, att hoppa ner där och aldrig komma tillbaka. För vet du. Jag orkar faktiskt inte mer. Jag har gett upp” Hennes röst bröt på slutet. Vi hade nu ögonkontakt och jag såg smärtan i hennes ögon. Vad har jag gjort. Jag har krossat den jag älskar mer än något annat. Min andra halva. Hennes haka skakade och hon vände sig ut mot vattnet. Paniken spred sig i min kropp och jag visste inte vad jag skulle göra. Tårarna rann som aldrig förr.
”Nej, Lovisa! Du får inte. Du är mitt allt. Jag älskar dig mer en något annan i hela världen. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Snälla hoppa inte, jag klarar mig inte utan dig” jag grät nu floder. ”Jag förstod inte vad jag hade gjort förens idag. Jag förstod inte vilken smärta jag har utsatt dig för. Snälla” det sista viskade jag medans jag stod och skakade. Jag klarar inte av att förlora henne. Jag skulle långsamt falla i bitar och tillslut skulle det inte finnas någon Felix kvar. ”Om du hoppar så hoppar jag” sa jag bestämt och till min förvåning så höll rösten. Det fick henne att vända på huvudet. Det verkade som att hon var förvånad.
”Varför skulle du göra det..?” frågade hon och tittade ner i marken.
”För att du är mitt allt. Jag har tagit dig förgivet och egentligen vet jag att jag inte förtjänar dig. Men jag behöver dig. Jag klarar mig inte utan dig.” sa jag och hon vände ner huvudet mot marken igen och hennes haka började återigen skaka.
”Men jag orkar inte mer” hon skakade på huvudet och la sedan ner det i händerna. Hela hennes kropp skakade. Jag tog nu min chans och gick fram till henne. Utan att veta hur hon skulle reagera drog jag in henne i min famn. Hon gjorde ingen motstånd utan fortsatte bara gråta. Känslan att ha henne i min famn igen var obeskrivlig. Jag bar ner henne från räcket och gled ner med ryggen mot det. Lovisa hade jag fortfarande i armarna och kramade om henne hårt. Nu rann tårarna nästan ännu mera än innan. Av lättnad att hon inte hoppade. För allvarligt så vet jag inte vad jag hade gjort. Antagligen hade jag hoppat efter.Skrämde er lite i förra kapitlet. Dock är det sant att denna novell inte kommer bli runt hundra kapitel som många andra. Men jag kan lova att den inte är slut på ett bra tag iaf ;)
