Info
Love, Hate, Fear - Kapitel 16
Jag satt på broräcket och tittade ut över vattnet. Tankarna åkte runt som en guttaperkaboll i huvudet. Det var helt folktomt just här förutom bilarna som åkte förbi en liten bit bort. Ingen av dem verkade ens lägga märke till att jag satt här. Tårarna rann ner för mina kinder medans jag satt och tänkte över livet. Osäker på vad jag nu skulle göra. Jag försökte komma på både nackdelar och fördelar med att hoppa. Om jag hoppar skulle jag slippa allt skit. Alla slag, alla sårande ord, alla blickar, och jag skulle nog göra Felix nöjd. Han skulle slippa bli påmind om mig varje dag… Men det kändes rätt taskigt mot Ogge. Han förtjänar att veta hur mycket han har gjort för mig på bara några dagar. Hur mycket jag verkligen uppskattar det. Vilken klippa han har varit. Det känns inte rätt att bara lämna honom utan ens ett tack. I värsta fall kanske han skulle skylla sig själv för min död. Inte för att jag tror det, men tänk om. Och det får han bara inte. För han är den mest godhjärtade och snällaste kille jag någonsin träffat. Han har verkligen ett hjärta av guld den killen. Han är helt fantastisk. Tankarna på Felix kom tillbaka igen. Hur han sa mitt namn tidigare idag. Det ekade i huvudet om och om igen och tårarna började rinna. Om jag ska vara ärlig hade jag inte ens märkt att dem hade slutat. Var jag verkligen så värdelös som han har fått mig att känna att jag är...? Vad har jag ens gjort för fel..? Dagen innan sjuan började hade allt varit perfekt. Den hade jag som vanligt spenderat med Felix. Vi hade varit på stranden och haft vattenkrig. Jag kommer ihåg hur det slutade med att han bar upp mig på ena axeln och sprang ut och slängde ner mig i vattnet. Jag kommer också ihåg hur mycket vi skrattade efteråt och sedan när vi gick hem till mig och åt middag. Allt hade varit perfekt den dagen. Efter middagen hade jag packat ihop allt jag behövde för dagen därpå. Sedan hade vi gått hem till honom hand i hand och sedan hade jag somnat i hans trygga armar. Efter det vet jag inte vad som hände. Vi hade gått till skolan tillsammans men eftersom att vi då gick i olika klasser hade vi inte setts på hela dagen. Efter skolan frågade jag om han ville hitta på något men han sa att han redan hade planer, han sa dock att han skulle ringa mig dagen därpå. Som sedan inte hände. Så höll det på tills några månader senare då jag bara tyckte att jag var i vägen. Han hade börjat bli populär och till och med slutat att heja på mig i korridorerna även om jag hejade på honom. Sedan ett par månader efter jullovet hade mobbingen börjat. Då tittade han inte ens på mig längre. Han låtsades helt enkelt som att jag inte existerade och om någon frågade om mig låtsades han som att han inte visste vem jag var. Tårarna rann som floder när jag tänkte på det. Hur han bara hade lämnat mig utan vidare. Var jag inte värd med än så..? Uppenbarligen inte. Jag knep ihop ögonen och började åter igen överväga att hoppa. Nu när jag tänker på det låter det rätt bra. Tänk att bara få slippa allt.
”NEEEEJ!!” Plötsligt hör jag ett högt och förtvivlar skrik bakom mig som fick mig att rycka till. Jag vred på huvudet och bara synen av honom fick det att ila till i hela kroppen. Där, tjugomenet ifrån mig stod en andfådd och rödgråten Felix. Tårarna rinner ner för hans kinder nästan lika snabbt som tårarna rinner ner för mina kinder. Han såg livrädd ut där han stod.
”Snälla Lovisa gör det inte” sa han precis tillräckligt högt för att jag skulle höra det. Jag tittade oförstående på honom.
”Varför inte..? som att du skulle bry dig om jag försvann. Det har du redan bevisat ett antal gånger att du inte skulle” svarade jag och tittade ut över vattnet. I ögonvrån såg jag hur Felix hårt knep ihop ögonen.
”Jag vet att jag har varit ett jävla svin dem senaste åren och jag vet att ingen ursäkt i hela världen kan förlåta det jag har gjort. Men snälla, snälla Lovisa. Gör det inte” sa han och hans röst bröt i slutet. Han var rädd, det hördes lång väg.
”Varför gjorde du det..?” viskade jag fram. ”Varför lämnade du mig..?” det var en fråga jag hade velat ha svar på så himla länge nu.
”Jag vet inte” svarade han och tittade skamset ner på sina skor.
”Så du lämnade mig, sårade och rent utsagt förstörde mig och du vet inte ens varför?” frågade jag besviket. Det sårade mig ännu mera. Han hade inte ens någon förklaring på varför han gjorde som han gjorde. Han tyckte antagligen att det är kul att se mig lida. Varför skulle han annars göra som han gjorde. Tårarna rann igen och jag vände bort blicken från Felix. Jag ville inte visa honom vilken effekt han faktiskt hade på mig. Hur ledsen jag blir bara av att tänka på honom. Jag vill på något sätt låta honom känna samma smärta som jag har känt. Få honom att förstå hur dåligt jag har mått dem här åren dels på grund av honom.
Lovisa satt fortfarande kvar på räcket och tårarna rann på både henne och mig. Hela hennes kropp skakade. Jag var livrädd. Livrätt att hon skulle göra det jag fruktade mest. Hoppa. Jag ville så gärna gå fram, dra in henne i min famn och aldrig släppa taget. Plötsligt vände hon sig mot mig igen. Hon försökte att hålla tårarna inne. Bara tanken på att hon sätt där, helt förkrossad och precis på väg att hoppa på grund av mig. Ja, den känslan går inte ens att beskriva. Det känns som att någon har ryckt ut hjärtat och hällt frätande syror på det för att sedan stoppa tillbaka det.
”Felix, det du har gjort dem här åren har långsamt krossat mig. Det har brutit ner mig till fotknölarna. Jag gråter varje dag. Varje dag går jag hem och lägger mig i min säng och bara gråter. Tanken på att jag inte är mera värd än så. Att jag inte betydde något för dig krossar mig om och om igen. Du var mitt allt och du lämnade mig, uppenbarligen utan anledning. Vet du hur många gånger jag har ifrågasatt varför jag ens existerar. Varför han där uppe ville utsätta någon för denna smärta som jag har här inne” sa hon och satte handen på bröstet. ”Och just nu, jag ska inte ljug, men just nu är det ända jag vill” Hon avbröt sig själv för att ta ett djupt andetag och torka bort några tårar. ”Just nu är det ända jag vill, att hoppa ner där och aldrig komma tillbaka. För vet du. Jag orkar faktiskt inte mer. Jag har gett upp” Hennes röst bröt på slutet. Vi hade nu ögonkontakt och jag såg smärtan i hennes ögon. Vad har jag gjort. Jag har krossat den jag älskar mer än något annat. Min andra halva. Hennes haka skakade och hon vände sig ut mot vattnet. Paniken spred sig i min kropp och jag visste inte vad jag skulle göra. Tårarna rann som aldrig förr.
”Nej, Lovisa! Du får inte. Du är mitt allt. Jag älskar dig mer en något annan i hela världen. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Snälla hoppa inte, jag klarar mig inte utan dig” jag grät nu floder. ”Jag förstod inte vad jag hade gjort förens idag. Jag förstod inte vilken smärta jag har utsatt dig för. Snälla” det sista viskade jag medans jag stod och skakade. Jag klarar inte av att förlora henne. Jag skulle långsamt falla i bitar och tillslut skulle det inte finnas någon Felix kvar. ”Om du hoppar så hoppar jag” sa jag bestämt och till min förvåning så höll rösten. Det fick henne att vända på huvudet. Det verkade som att hon var förvånad.
”Varför skulle du göra det..?” frågade hon och tittade ner i marken.
”För att du är mitt allt. Jag har tagit dig förgivet och egentligen vet jag att jag inte förtjänar dig. Men jag behöver dig. Jag klarar mig inte utan dig.” sa jag och hon vände ner huvudet mot marken igen och hennes haka började återigen skaka.
”Men jag orkar inte mer” hon skakade på huvudet och la sedan ner det i händerna. Hela hennes kropp skakade. Jag tog nu min chans och gick fram till henne. Utan att veta hur hon skulle reagera drog jag in henne i min famn. Hon gjorde ingen motstånd utan fortsatte bara gråta. Känslan att ha henne i min famn igen var obeskrivlig. Jag bar ner henne från räcket och gled ner med ryggen mot det. Lovisa hade jag fortfarande i armarna och kramade om henne hårt. Nu rann tårarna nästan ännu mera än innan. Av lättnad att hon inte hoppade. För allvarligt så vet jag inte vad jag hade gjort. Antagligen hade jag hoppat efter.Skrämde er lite i förra kapitlet. Dock är det sant att denna novell inte kommer bli runt hundra kapitel som många andra. Men jag kan lova att den inte är slut på ett bra tag iaf ;)
Love, Hate, Fear - Kapitel 15
Jag vet inte hur länge jag har stått här nu och gråtit i Oscars famn. Men han stod bara tålmodigt kvar och kramade om mig. Han sa ingenting men det var bara skönt. Tårarna rann fortfarande ner för mina kinder och hela min kropp skakade. Jag har inte ens insett hur illa jag har gjort henne förens nu. Allt som jag har utsatt Lovisa för i dem här tre åren spelades nu upp i mitt huvud . Om och om igen. Alla slag hon har fått då ingen fanns där för att försvara henne. Alla elaka och spydiga kommentarer hon har fått slängda på sig utan anledning från folk som knappt kan hennes namn. Alla elaka kommentarer på alla sociala medier som till slut blev för mycket för henne så hon var tvungna att ta bort dem. Allt det kunde jag ha förhindrat. All den smärtan som hon fick gå igenom kunde jag ha förhindrat. Jag kunde ha försvarat henne om någon gjorde eller sa något illa till henne. Jag kunde ha varit där med henne. Skrattat bort det med henne. Stått vid hennes sida. Men vad gjorde jag istället? Jag var den som sårade henne mest av alla. Jag låtsades som att hon inte existerade. Jag struntade fullkomligt i henne och lät alla mobba och trycka ner henne tills det knappt finns någon Lovisa kvar. Tjejen som jag älskar mer än något annat sårade jag så djupt och om jag ska vara ärlig tror jag inte att hon någonsin kommer att förlåta mig för det jag har gjort. Någon så vidrig som jag förtjänar inte ens hennes förlåtelse. Utan att jag märkte det stod jag och grät floder i Oscars armar. Hela min kropp skakade och när som helst skulle jag falla ihop till en hjälplös liten hög på golvet. Oscar viskade saker som,
”Det är okej, det kommer bli bra, det är inte försent för att göra det rätta än” om och om igen i mitt öra medans han kramade om mig allt hårdare. Sakta men säkert försökte jag ta in Oscars ord även fast jag innerstinne inte trodde på dem. Han strök mig fortfarande över ryggen och fortsatte säga snälla saker om och om igen och på något sett lugnade jag mig av det. Tillslut snyftade jag bara lite smått. Det kändes så skönt att kunna öppna mig för Oscar igen. Han har alltid varit som en bror för mig och har alltid varit en person som jag har kunnat prata med om allt. Men dem senaste året har vi spelat något idiotiskt spel, som har gått ut på att vara så kalla som möjligt och inte bry sig om någon eller något. Känslolösa idioter skulle jag vilja kalla oss. Eller jag har nog varit mer idiot än vad han har varit. Jag har sårat den jag älskade mest... Oscar drog sig från mig och klev ett steg bakåt men höll kvar sina händer på mina axlar. Han tittade mig djupt i ögonen och gjorde det omöjligt för mig att vända bort blicken.
”Lyssna på mig nu Felix, du kan rätta till det när! Det är inte försent än. Men du måste sluta att tänka på vad alla andra kommer att tycka i så fall. Du kan inte få både och. Du måste göra ett val. Populariteten som du har jobbat för i mindre än tre år, eller Lovisa som har betytt allt för dig i hela ditt liv. Jag ser hur du ser på henne i skolan. Hur mycket du ångrar vad du gjorde. Och om jag ska vara ärlig så har jag inte sett dig le ett ända riktigt leende sedan du lämnade henne. Felix du behöver henne, hon är en del av dig. Släpp henne inte nu. Hjälp henne upp på fötter igen innan det kanske är försent..” sa han och det sista viskade han. Tänk om det var försent. Tänk om hon hade gjort något som jag aldrig skulle förlåta mig själv för om det hände..? Tänk om jag aldrig mer skulle få se henne..? Då skulle jag inte kunna leva med mig själv. Det hade gått ett ryckte för ett tag sedan att hon hade försökt. Men misslyckats. Det ända jag hade gjort var att fråga lite lamt om folk trodde att det var sant eller inte. Vissa trodde det, vissa inte. Mer hade jag inte gjort. Tårarna började rinna ner för kinderna igen.
”Tänk om jag kommer försent” mumlade jag fram och knep ihop ögonen.
”Vi vet inte om hon ens har tänkt att göra något…” sa han och försökte låta lugn men jag hörde att han också var nervös.
”Men om hon har det..?” min röst sprack i slutet och jag ville inte tänka på det.
”Då bör vi nog skynda oss” sa han tyst och tårarna rann nu ner för kinderna igen. Jag skulle aldrig klara mig utan henne. ”Felix, tänk nu. Vart kan hon vara? Hon är ostabil och förkrossad” Oscar tog ett stadigt grepp om mina axlar och spände blicken i mig. Tankarna spann som aldrig förr. Vänta vi har pratat om det här. . Varför vet jag inte. Okej Felix tänk nu. Vad var det hon sa..? Just det! Jag kommer ihåg meningen ”Jag har ju alltid tyckt om vattnet så antagligen vill jag dö i vattnet. Men typ det mest smärtfria skulle nog vara och kanske bli överkörd av ett tåg.. Eller?” Sen kommer jag ihåg hur hon fnittrade sådär underbart som bara hon kan. Snabbt vaknade jag upp ur mina tankar och kom på att vi inte hade någon tid till godo. Men vänta. Norrbron ligger ju inte mer än 5 – 10 minuter här ifrån. Nej, nej, nej, nej!
”Jag tar norrbron så tar du tågstationen” sa jag innan jag rusade ut genom dörren med Oscar hack i häl.
Drama, drama, drama… ;) Vad tycker ni? Vem tror ni kommer hitta Lovisa först? Ogge, Felix, Oscar eller kanske någon helt annan? Och tror ni att hon försöker ta sitt liv..? Och i så fall, tror ni att hon lyckas..? Kan redan nu säga att denna novell inte kommer bli jätte lång...
Love, Hate, Fear - Kapitel 14
Jag hade i någon bråkdelssekund faktiskt trott att han inte skulle säga mitt namn. Att han kanske skulle dra till med något i stil med. ’Men har du sett bla, bla i parallellklassen ’ och sedan skämtat bort det. Men oj vad fel jag hade haft. Det skar i mig att veta att jag inte betydde mer än skräp på marken för honom. Skräp som han nu sparkade eller trampade på utan att bry sig, för att sedan gå vidare med sitt ’populära’ gäng. Jag sprang så fort jag kunde längst gatan och tårarna forsade ner för kinderna på mig och gjorde mitt synfält suddigt. Det kändes som att mitt hjärta hade blivit utrivet, slitet i stycken och sedan stampat på. Det borde inte göra så ont. En människa som för länge sedan har gjort sig så tydlig med att han inte ville ha någonting med mig att göra. Men ändå var jag förkrossad. Bägaren hade på något sett runnit över nu och jag orkar inte mer. Jag sprang så fort jag kunde längst gatan och jag visste precis vart jag var på väg. Jag fortsatte gatan fram och svängde sedan runt hörnet där jag fortsatte springa. Tankarna på vad som nyss hade hänt kom sakta men säkert tillbaka och tårarna började rinna hejdlöst igen. Jag fattar inte hur han kunde säga så. Betydde jag ingenting för honom längre? Har jag någonsin gjort det? Bara tanken fick mig min kropp att bli alldeles kall och skakig. Vad hade jag egentligen att leva för längre? Jag menar, jag har ingen annan än Ogge. Och jag vet inte ens om jag kan säga att jag ’har’ honom. Då har jag ingen. Vad har jag att leva för om ingen vill ha mig..? Skulle någon ens bli ledsen om jag dog? Nej Lovisa, tänk inte så! Fast egentligen så kan jag inte komma på en ända person som skulle bli riktigt ledsen. Mamma skulle nog inte bry sig så mycket, hon kanske skulle bli lite ledsen i början men efter ett tag skulle hon nog känna en stor lättnad att inte ha mig att behöva ge mat och pengar till hela tiden. Jocke skulle antagligen jubla.. Ogge vet jag inte, antagligen skulle han gå över till dem populära och få det tusen gånger bättre än var han någonsin skulle få det med mig… Och Felix… Det gör till och med ont att tänka hans namn. Han skulle nog inte bry sig. Kanske skulle han till och med tycka att det skulle vara skönt att slippa se mig. Jag menar senast idag sa han att jag var skolans fulaste och äckligaste tjej. Och han skulle knappast bry sig om skolans fulaste och äckligaste tjej dog.
Lovisa sprang iväg och kvar stod nu den nya kilen och blängde ursinnigt på oss. Felix stod som förstelnad och kollade efter henne. Jag fattar inte att han kunde göra så mot henne. Jag var nog den ända som visste hur nära dem hade stått till varandra. Dock tror jag inte att Felix och Lovisa själva vet att jag vet om det. Felix kropp ryckte till lite då och då och det såg ut som att han skulle springa efter henne när som helst. Innerst inne ville jag att han skulle springa efter. Det skulle innebära att den gamla Felix faktiskt fanns kvar där någonstans. Men till min besvikelse så gjorde han aldrig det. Han stod bara kvar på samma plast och hade nu vänt ner blicken. Jag vände mig åt andra hållet där den nya killen nu stod och skrek på Jacob. Jacob försökte spela oberörd men jag såg att han var lite skakis. Den nya killen som jag tror också hette Oscar såg ganska krallig ut och skulle nog slå ner Jacob om han bara försökte. Jocke som förut hade stått bredvid Jacob hade nu backat ett steg och stod och höll på med mobilen. Rätt som det var så skrek den nya killen något obegripligt och rusade sedan iväg i samma riktning som Lovisa hade sprungit iväg i. Alla tittade chockat i samma riktning dem båda hade försvunnit i. Jag slängde en blick på Felix som nu hade vänt upp blicken. Hans ögon var glansiga och jag kunde tydligt se att han var på bristningsgränsen. Det högg till lite i mig när jag såg det. Felix var som en bror för mig och att veta att han mådde så dåligt som jag såg att han gjorde just nu var inte kul. Även fast han bara hade sig själv att skylla. Han tittade upp mot himlen och försökte blinka bort tårarna. Men hur mycket han än försökte såg jag att en tår letade sig ur ögonvrån och sedan gled ner längst kinden. Snabbt som attan torkade han bort den och vände ner blicken igen. Jag slängde ett öga mot dem andra och såg att ingen av dem tittade på Felix. Jag var sedan den första att bryta tystnaden.
”Ehm, jag behöver bara gå på toa snabbt innan vi går och äter. Felix kan du följa med. Ni andra kan gå i förväg” sa jag och utan att vänta på svar från någon satte jag en hand på Felix rygg och puttade honom framför mig. Bakom mig hörde jag ’Men det finns toa där’ och ’Ska ni gå på toa tillsammans? Haha Gaaay’ men jag svarade inte utan fortsatte bara in på närmaste restaurang. Det var inte mycket folk där eftersom att lunchrusningen inte hade börjat än. Snabbt drog jag Felix mot killarnas toalett och öppnade dörren. Där såg jag sedan tre bås och mitt emot fyra handfat. Jag låste dörren ut till restaurangen och såg att alla bås var öppna vilket betydde att det inte var någon där. Då vände jag mig mot Felix som nu hade vänt ner blicken åter igen. Den gula kepsen som satt på hans huvud hade han bytt håll på så skärmen täckte nu hans ansikte. Långsamt satte jag handen på kepskanten och tog av den. Några tårar hade letat sig ur hans öga och rann långsamt ner för hans kinder. Han vände ner blicken lite ytterligare och ville inte visa att han grät. Hans underlätt började skaka och någon sekund senare hördes en snyftning. Utan att tänka mer drog jag in honom i en hård kram. Hans huvud hamnade någonstans mellan min hals och mitt bröst där han började gråta högt. Jag kramade om honom hårdare och strök honom över ryggen med ena handen. Felix armar som tidigare hade hängt slappt längst med kroppen åkte nu upp till nedre delen av min rygg och kramade mig löst tillbaka. Jag la mitt huvud mot hans och fortsatte dra min hand upp och ner över hans rygg medans han fortsatte att gråta högt. Samtidigt som det högg till i mig att se Felix såhär ledsen gjorde det mig också otroligt glad. Det innebär att Felix faktiskt finns djupt där inne och kanske, men bara kanske, kan vi gå tillbaka till hur det var innan vi började högstadiet.
Love, Hate, Fear - Kapitel 13
Jag och Ogge hade pratat lite om skolan och nu satt vi och kollade på tv. Precis när jag hade tänkt öppna munnen och tala om att jag började bli lite hungrig kurrade min mage högt. Ogge som satt en halvmeter ifrån mig i soffan kollade förvånat på mig men bröt sedan ut i skratt. Själv satt jag där generat och tittade ner på mina händer.
”Något verkar visst vara lite hungrig” sa han sedan och jag kollade upp och flinade lite. Han reste sig upp och gick in i köket. Jag hörde hur han öppnade kylen och jag reste mig då också upp. ”Ni har ju ingen mat hemma” sa han. När jag kom in i köket hade han öppnat skafferiet och men stängde det när jag kom. ”Ska vi dra in till stan och käka något?” frågade han.
”Visst, ska bara hämta min väska” sa jag och började gå upp för trappan. Jag packade ner plånbok, mobil, solglasögon och nycklar i en hyfsat stor axelväska innan jag gick ner till Ogge som redan stod färdig i hallen.
”Klar?” log han. Jag nickade och gick och tog på mig mina vita Converse. Jacka sket jag i eftersom att jag ändå hade en ganska tjock munktröja på mig. Vi gick ut och jag låste dörren efter oss. Ogge gick fram till sin moppe som stod parkerad på uppfarten och jag gick efter. ”Här” sa han och sträckte fram sin hjälm. Jag tog osäkert emot den. Tyckte det kändes fel att jag skulle ta hans hjälm så han fick åka utan. Han bara log mot mig och signalerade att jag skulle hoppa upp. Jag gjorde som han sa och satte mig bakom honom. Han tog mina händer och satte runt sin midja som första gången jag åkte med honom och sedan gasade han iväg.
”Vart ska vi käka?” frågade jag och avbröt Jacob mitt i en mening. Han kollade lite irriterat på mig men jag låtsades inte om det.
”Donken?” frågade Fabian.
”Nej” sa Oscar.
”Det ligger ett thaiställe några minuter här ifrån” sa Jacob.
”Nej” sa jag. Jag hade inte något emot thaimat utan ville mest se hur irriterad Jacob blev.
”Men Vapiano då?” frågade Omar.
”Visst” svarade Oscar, Fabian, Jacob och Jocke. Marcus ryckte bara på axlarna som att det inte spelade någon roll. Jag orkade inte argumentera mer så jag nickade bara till svars. Vi började gå och precis när vi hade svängt runt ett hörn såg jag någon jag inte ville se. Där gick Lovisa med den nya killen och ett riktigt leende syntes faktiskt på hennes läppar. Jag kollade snabbt bakåt för att se om Jacob hade fått syn på dem och det hade han. Ett äckligt leende spred sig på hans läppar och jag hade lust att trycka in ansiktet på honom här på plats. Lovisa som inte hade sett oss än gick fortfarande och pratade med killen. Då och då skrattade hon till och med.
”Nemän, ser man på vem som är här” utbrast Jacob och då ryckte Lovisa till. Hon vände blicken mot oss och hennes leende försvann på bara någon sekund. Jag vände bort blicken för att inte se hennes besvikna blick som brände i mig. ”Och är det inte pojkvännen som försökte rädda dig men som kom lite försent?” frågade han och skrattade. Killen som stod bredvid henne spände käkarna. Om blickar kunnat döda hade vi alla nog varit döda vid det här laget. ”Varför har du tjocktröja på dig? Är det kanske för att du vill täcka dina tjocka armar som är fulla med äckliga sår?” fortsatte Jacob. Lovisa tittade sårat ner på sina skor. Killen bredvid Lovisa tog ett steg fram och blängde på honom.
”Vad är ditt problem? Vad har hon gjort er?” frågade han. Lovisa tog tag i hans ärm och drog lite löst.
”Lite komiskt att du lyckades hitta skolan eller kanske Stockholm fulaste tjej att hänga med” sa han och Jocke skrattade. ”Hur mycket får du betalt i timmen för att hänga med henne? 500 spänn? Nej det räcker nog inte” Lovisa stod nu med huvudet nerböjt och hennes underläpp skakade. Det ända jag ville göra var att dra in henne i min famn och aldrig släppa taget. Skydda henne från allt som gjorde henne ledsen. Men det kunde jag inte… Killen tog nu ännu ett steg fram och det såg ut som han skulle slå till Jacob vilken sekund som helst. Lovisa vände nu upp huvudet och hennes ögon var fulla av tårar som när som helst skulle rinna ner för hennes kinder.
”Fråga vem som helst vem som är skolans fulaste och äckligaste tjej och jag lovar att du kommer få samma svar tillbaka” fortsatte Jacob. ”Jocke, vem är skolans fulaste och äckligaste tjej?” frågade han.
”Lovisa” svarade han med ett flin på läpparna. Lovisa böjde ner huvudet och hennes underläpp började åter igen skaka okontrollerat.
”Felix” sa Jacob och men jag slet inte blicken från Lovisa. ”Vem är skolans fulaste och äckligaste tjej?” Lovisa vände nu upp huvudet igen. Ett litet, litet, hopp brann i hennes ögon och jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag inte sa hennes namn så skulle hela min popularitet åka åt helvete. Jag kände hur jag fick handsvett och jag visste inte vad jag skulle säga. Allas blickar låg nu på mig. Lovisa såg ut att bryta ihop när som helst och bara tanken på det krossade mig. Utan att tänka svarade jag med låg stämma.
”Lovisa” men jag ångrade mig så fort jag hade sagt det. Hela hon brast och tårarna rann hejdlöst ner för hennes kinder. Hela hennes kropp började skaka hejdlöst. Hennes blick låg fortfarande kvar på mig och jag såg verkligen hur sårad hon hade blivit av det jag sagt. Det kändes som att mitt hjärta hade slitits ut ur bröstet på mig. Innan någon ens hunnit blinka hade hon på snabba ben börjat springa här ifrån.Kapitel 13! Hur mår alla idag? Själv mår jag bra! Vad tror ni egentligen Felix och Lovisa har för relation till varandra..? Kommentera!
Love, Hate, Fear - Kapitel 12
Jag slog upp ögonen och log. Lördag. Veckans bästa dag. Igår hade Ogge lite senare kört hem mig och även frågat om mitt nummer som han självklart fick. Han hade varit så himla snäll och omtänksam. Jag log åt tanken. Jag reste mig upp ur sängen och märkte att benet var lite bättre idag. Jag haltade bara lite. Jag tog på mig min morgonrock och ett par tofflor innan jag greppade tag i min mobil och gick ner för trappan. På bordet låg det som vanligt en lapp från mamma. Det stod att hon är på jobbet och att det finns frukost i kylen. Så här var det varje dag. Inget undantag för helg. Hon kommer hem när jag har gått och lagt mig och sticker innan jag hunnit vakna. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag har sett henne på lite mer än två veckor… Jag måste erkänna att jag saknar den tiden då hon faktiskt brukade ta sig tid för mig. Jag skakade av mig tanken och öppnade kylen. Där stod som vanligt en macka och ett glas juice. Jag tog ut det och åt snabbt upp det. Som vanligt hade jag inte några planer för idag. Kanske att jag skulle åka och handla lite mat. För det kan behövas. Men det får i sådant fall bli lite senare. Jag gick in i tvrummet och slog på tv:n. Jag bläddrade runt bland lite kanaler men märkte efter ett tag att det inte fanns något roligt. Istället lät jag nyheterna vara på och tog upp telefonen som jag hade slängt på tv rums bordet. Ett nytt meddelande. Och det var från Ogge. Jag kände hur jag började rodna lite innan jag ens hunnit öppna de. Men skärp dig nu Lovisa! Jag låste upp mobilen och läste vad han hade skrivit.
’Hej Lovisa, hur mår du? Har du några planer för idag? Annars kanske vi kan hitta på något. Om du vill alltså.. /Ogge :)’ Jag log åt sms:et. Ville han verkligen träffas? Varför skulle han annars fråga..? Jag började knappa in ett svar. Jag fick ta bort och skriva om det säkert tio gånger innan jag blev hyffsat nöjd.
’Hej! Jag mår bättre:) Visst, har inget annat för mig. Vart ska vi vara?’ Jag skickade iväg smset och satt och stirrade på telefonen i väntan på svar. När mobilen någon minut senare vibrerade tog jag snabbt upp den.
’Familjen är hemma här, hur är det hos dig?’
’Det är bara jag ;)’ Jag blev lite osäker på smilegubben men skickade sedan iväg smset i alla fall.
’Perfekt! Kommer om 30 ;)’ svarade han. 30?! Shit. Jag rusade upp och fort in i duschen. Jag tvättade snabbt håret och lirkade långsamt bort alla plåster. Usch vad det sved. När jag var klar lindade jag in håret i en handduk och sedan kroppen i en. Jag sprang in i mitt rum och tog på mig underkläder. Sedan tog jag på mig ett par tighta blåa jeans som var rätt så bökiga att sätta på men tillslut gick det. Och till det en grå munkjacka som skulle täcka alla mina sår. Jag skulle gissa på att det var runt 20 grader ute men det kunde inte hjälpas. När jag var klar blåste jag håret torrt och lät det sedan hänga. Tillsist sminkade jag mig lite snabbt innan det plingade på dörren. Jag sprang snabbt ner och tog ett djup andetag innan jag öppnade dörren. Där stod han. I ett par blåa jeansshort som slutade vid knäna och en vit ganska tight t-shirt. Han hade hjälmen i ena handen och ett halsband runt halsen.
”Kallt eller?” sa han och flinade lite. Jag tittade generat ner och drog i tröjärmarna. Utan förvarning drog han in mig i en mysig kram. Chockat kramade jag tillbaka. Det kändes bra att krama någon. Jag har inte fått en kram på flera veckor… Han släppte kramen och log mot mig. Jag log stort tillbaka.Jag och Omar gick sida vid sida igenom stan. Han pratade på om massa olika saker som jag inte kunde bry mig mindre om.
”Men hallå! Lyssnar du?” sa han och viftade med handen framför mitt ansikte. Jag ryckte till.
”Eh, ja” sa jag och han suckade.
”Det gör du ju inte alls” sa han och jag svarade inte. ”Hur går det med Felicia föresten? Jag hörde att ni inte är tillsammans längre” sa han.
”Nej, du vet det finns ju fler fiskar i sjön” sa jag och blinkade med ena ögat. Så sa jag alltid när jag hade dumpat en tjej. Omar skrattade och sträckte upp handen i luften. Jag hive-fivade honom och flinade.
”Felicia har ju redan börjat ligga runt, men hur är det med dig?” frågade han och flinade. Jag kände hur något gick sönder i mig. Var han seriös? Hade hon redan börjat ligga med andra? Efter två dagar?
”Vad menar du? Vem har hon legat med?” frågade jag fast jag egentligen inte ville veta.
”Du vet Adam i fotbollslaget?” frågade han och jag nickade. Han var en rätt så muskulös kille med ganska långt, brunt hår.
”Ja, dem fick tydligen till det” sa Omar och jag drog efter andan. Hade hon bytt ut mig mot Adam..? Jag kände mig rent utsagt sårad. Hade hon bara utnyttjat mig denna sommar..? Jag som älskade henne… För att spela oberörd flinade jag ett tillgjort flin.
”Slår vad om att jag är hundra gånger bättre än honom i sängen” sa jag och Omar skrattade högt.Love, Hate, Fear - Kapitel 11
Jag öppnade sakta ögonen men jag såg fortfarande suddig. Jag såg dock en människa sitta en liten bit ifrån mig med kort brunt hår.
”Vem är du?” jag blinkade några gånger och då klarnade det. Där satt Ogge med uppspärrade ögon.
”Ogge?” frågade jag förvånat. Han pustade ut.
”Så du kommer ihåg mig?” frågade han och jag nickade.
Jag tittade runt i rummet jag låg i. Väggarna var vita och det stod en byrå mitt emot sängen jag låg i. Vänta, sängen jag låg i?
”Vart är jag?” frågade jag. Min röst var hes.
”I mitt rum” svarade han. ”Kommer du ihåg vad som hände?” undrade han osäkert. Jag började tänka tillbaka hur jag gick ut till Jacob och vad dem sedan gjorde mot mig.
”Var det du som räddade mig?” viskade jag undrande och han nickade. ”Tack” sa jag och tittade ner.
”Det är inget att tacka för” jag tittade upp och han log mot mig. Jag log halvt tillbaka. Jag skulle ta upp handen för att stryka håret ur ansiktet men då kände jag hur det stack till i armen. Jag kved till och stängde ögonen hårt.
”Ehm, jag visste inte om jag skulle tvätta såren medans du sov eller om du kanske ville göra det själv när du vaknade” sa han och kliade sig i huvudet. Jag nickade. Jag försökte resa mig upp och Ogge var snabbt där för att hjälpa till. Han gick runt sängen och var redo att hjälpta mig att ställa mig upp. Han tog tag i mina armar men när jag försökte stödja på ena benet kände jag hur ont det gjorde och hur det bara vek sig. Ogge var dock där och fångade upp mig. Han satte mig på sängen igen. Jag försökte stödja lite på benet när jag satt ner men det gick verkligen inte. Det kändes som att jag precis hade haft kramp i vaden fast mycket värre.
”Jag tror inte att jag kan gå på benet” sa jag osäkert och tittade ner. Utan att jag hann reagera hade han satt en arm bakom min rygg och en under mina knäveck och lyfte försiktigt upp mig.
”Gör detta ont?” frågade han.
”Nej, men du behöv..”
”Men jag vill” avbröt han mig och log. Jag log lite tillbaka. Undra om han tycker att jag är jätte tung… Fast det verkar inte som det. Han bar ut mig ur hans rum och sedan in i rummet bredvid som visade sig vara ett badrum. Han satte ner mig på toalett stolen.
”Vänta här” sa han och började gå mot dörren.
”Vart skulle jag gå?” frågade jag ironiskt och han skrattade. Jag log när jag hörde honom skratta. Varför vet jag inte. Det lät som att han gick upp för någon trappa och sedan gick runt på över våningen. Efter en liten stund hörde jag hur han gick ner för trappan och sedan gick in i badrummet. I famnen hade han bomullstussar, en flaska som det stod Desivon på och plåster. Han tog ut en bomulls tuss och sprutade lite desivon på. Sedan satte han sig på knä och tog försiktigt upp min arm. Precis innan han nuddade såret stannade han upp.
”Oj, du kanske vill göra själv?” sa han och rodnade lite.
”Nej, gör du” sa jag och log. Han nickade. Försiktigt började han dutta tussen mot såret. Jag kved till och han stannade upp och tittade medlidande på mig. ”Nej, fortsätt du” sa jag och han gjorde som jag sa. Det gjorde fortfarande väldigt ont men nu började jag vänja mig en aning. När det såret var rent satte han på ett plåster. Han gjort samma sak med dem såren som var på armarna, det på kinden och tydligen hade jag även ett i pannan som han gjorde rent och satte på ett plåster på.
”Har du något mer?” undrade han. En liten bit ner på låret var det en blodfläck men byxorna hade inte gått sönder. Så jag antog att jag hade ett där. Och sedan hade jag även ett på knät där byxorna faktiskt hade gått sönder plus ett precis vid byxlinningen på höger sida. Jag nickade och pekade på dem såren som var kvar.
”Du kanske vill göra själv eftersom att du kommer behöva ta av dig byxorna…” sa han. ”Fast du kan väll inte ställa dig upp?” frågade han sedan fundersamt. Jag skakade lite osäkert på huvudet. ”Jag kan göra det om du låter mig...” sa han osäkert efter en liten stund och rodnade. ”Gör du det..?” Jag tänkte efter. Vad hade jag annars för val? Jag rodnade men nickade svagt. Han nickade också. Jag började knäppa upp knappen innan jag drog ner dragkedjan. Sedan började jag lirka av byxorna. Eftersom att låren blir tjockare när man sitter ner var det nästan omöjligt att få av dem. ”Ehm, ska jag hjälpa till?” frågade han där han stod och tittade på. Jag nickade. Han satte sig ner på knä igen och satte händerna i byxkanten. Jag rös när hans händer nuddade mina lår. Han började dra av dem och när han kom ner till såret kunde jag inte hjälpa det men stönade av smärta och knep ihop ögonen. ”Oj, förlåt” sa han nervöst.
”Det är inte ditt fel” sa jag och han nickade. Jag satte min hand som en liten stål över såret och han fortsatte dra. Efter mycket vridande och kvidande var äntligen byxorna av. Han gjorde rent alla sår och satte sedan på plåster. ”Jag ska bara hämta en sak” Sa han och gick iväg. En liten stund senare kom han tillbaka med ett par mjukis byxor och en t-shirt som han gav till mig.
”Tack” sa jag och log lite. Han log tillbaka.Hon var så snygg där hon satt på toalocket i bara trosor och t-shirt. Jag slog till mig själv psykiskt över att ens ha tänkt tanken när hon var skadad. Jag rodnade men fokuserade sedan på henne igen.
”Ehm.. Ska jag hjälpa dig på med byxorna..?” frågade jag och kliade mig osäkert i nacken. Jag visste inte om hon kunde göra det själv eller inte.
”Om det är okej..” sa hon och jag nickade. Nästan lite för snabbt. Jag tog byxorna som hon osäkert sträckte fram och satte mig ner på huk. Först trädde jag i fötterna innan jag fortsatte att dra upp dem till knäna. När mina fingrar nuddade hennes hud kunde jag inte hjälpa att tycka om känslan. Jag drog upp den till övre delen av låren och visste inte riktigt om hon ville göra resten själv eller om hon ville att jag skulle fortsätta. Men den frågan fick jag snabbt svar på för hon lyfte upp sig själv med hjälp av händerna på toalettstolen. Så att jag sedan kunde dra upp dem ända upp. Jag ställde mig upp och jag märkte att hon tittade på mig ända tills jag tittade på henne för då vände hon osäkert ner blicken. Jag undrar varför hon är så osäker..? Jag menar en sådan fin tjej ska inte vara så osäker. Fast å andra sidan är det kanske inte så konstigt så som dem behandlar henne i skolan… Undra om hon litar på mig eller om hon tror att jag är som alla andra. På något sett måste jag visa henne att hon faktiskt kan lita på mig. Jag vaknade upp ur mina tankar av att hon harklade sig lite tyst. Jag tittade ner på henne.
”Skulle du kunna gå ut så jag kan byta tröja..?” frågade hon och vände generat ner huvudet. Varför hade jag inte tänkt på det istället för att stå kvar som ett fån och stirra rakt fram..? Åhh.
”Eh, visst” svarade jag snabbt och gick ut. Jag stängde dörren efter mig och gick in i mitt rum och slängde mig i sängen. Jag låg där ett tag och bara tittade upp i taket när jag hörde en svag duns. Jag ställde mig snabbt upp och små sprang fram till toalettdörren.
”Lovisa..? Är du okej?” Frågade jag efter att ha knackat på dörren.
”Ehm, ja” sa hon ansträngt. Vad gjorde hon? Jag öppnade sakta dörren och där låg hon på golvet och försökte resa sig upp. Jag gick med snabba steg fram till henne och tog tag under hennes armar innan jag lyfte upp henne på toalocket igen.
”Vad gjorde du?” frågade jag och försökte hålla mig för skratt.
”Jag skulle ställa mig upp, men det gick inte riktigt som planerat…” svarade hon generat och skrattade lite. Jag log och lyfte sedan upp henne i min famn innan jag gick tillbaka till mitt rum och la henne i sängen.
”Tack” sa hon och log. Jag log tillbaka. Jag la täcket över hennes ben och satte mig sedan bredvid henne. Det blev tyst än stund och jag hade blicken fäst på tv:n fast då och då kunde jag inte hjälpa att titta ner på Lovisa som satt och pillade lite på sina naglar.Förlåt!
Hej, som ni har märkt har jag inte uppdaterat novellen på en hel månad!! Ja, jag vet. Katastrof! Men här kommer förklaringen.
På jullovet hade jag fullt upp med släkt och vänner och hade verkligen ingen tid för novellen. Jag började på nästa kapitel men kom inte längre än så. Men två dagar innan skolan drog igång igen åkte jag på ett förkylningsvirus. Sjukt jobbigt. Det ända jag gjorde var att ligga i sängen i två veckor. Hade ingen ork och verk i hela kroppen. Jag var tillräckligt frisk för att gå till skolan i Tisdags och då var jag tvungen att plugga stenhårt till ett prov vi hade i fredags. Sen var jag tvungen att ta igen massa saker i massor av ämnen. Eftersom att jag går i 9an är skolan rätt så viktig… Men nu är jag förhoppningsvis tillbaka! Nästa kapitel kommer i morgon någon gång vid 4 tiden.
Måste föresten tacka alla som fortfarande tittar in på bloggen. Ni är guld! Hoppas alla mår toppen så hörs vi imorgon!
Love, Hate, Fear - Kapitel 10
Jag gick runt och letade efter Lovisa. Kunde hon fortfarande prata med sin mamma? I så fall hade hon pratat i över tio minuter. Det kanske hade hänt hennes mamma något eller någon annan i hennes familj..? Jag menar varför skulle hon annars prata med hennes mamma i över tio minuter när hon var i skolan. Borde jag gå och leta efter henne? Jag började gå runt lite vid våra skåp och men ingen skymt av Lovisa. Jag suckade. Hade hon gått hem? Nej, varför skulle hon göra det? Hon sa ju att vi skulle mötas här. Jag fortsatte titta lite efter henne men hittade henne inte. Vart kunde hon vara? Jag satte mig ner på en bänk vid våra skåp och tog upp telefonen. Jag tittade igenom instagram lite men ingenting hade hänt. Jag kollade även igenom twitter och facebook lite snabbt men ingenting där heller. Jag suckade och slängde en blick på klockan innan jag lade ner den. Nu hade hon varit borta i snart en kvart. Jag reste mig upp och började gå längst korridoren. När jag sedan kom fram till dörren som ledde ut mot skolgården tänkte jag varför inte kolla där och gick ut. Hon kanske hade gått ut och pratat för att inte bli störd. Jag tittade runt men inte en skymt av Lovisa. Jag började gå tillbaka mot dörren. Vart kunde hon ha gått? Precis när jag greppat tag med ena handen i dörrhandtaget hörde jag plötsligt ett högt och gällt skrik. Jag stannade upp i rörelsen. Efter någon sekund hördes ett till. Jag kanske bara inbillade mig men jag tyckte att det lät som Lovisa. Jag började känna hur oroligheten växte i bröstet på mig och jag började med snabba steg gå mot det hållet jag tyckte att skriken kom ifrån. Ännu ett skrik hördes och jag började små springa. När jag kom runt ett hörn trodde jag först att jag såg i syne. Där stod tre killar och slog på en blond figur på marken. Kunde det vara Lovisa? Jag snabbt svar på den frågan när hon vände på sig och hennes ansikte blev riktat mot mitt håll. Det stack till i mig varje gång hon skrek till av smärta. Jag började springa allt vad jag hade i deras riktning.
”VAD FAN GÖR NI?” skrek jag och ilskan i min röst hördes lång väg. Dem tre killarna som jag kände igen men inte kunde sätta namnet på ryckte till och tittade på mig. Sedan tog det bara några sekunder för dem att börja springa åt andra hållet. Lovisa låg och vred sig när jag väl kom fram till henne. Hennes kläder var trasiga och smutsiga, och det rann blod från flera ställen på hennes kropp. Jag visste inte hur illa dem hade gjort henne så jag lyfte försiktigt upp hennes huvud och lade i mitt knä. Hennes tårar hade inte slutat rinna än och hon grimacherade fortfarande av smärta. Hennes blick kunde inte fokusera så jag antog att han inte såg mig igenom tårarna som hon ständigt försökte blinka bort, men det kom bara nya. Jag strök henne över den kinden som inte var blodig och jag såg hur det blev svårare och svårare för henne att hålla ögonen öppna.
”Nej, Lovisa titta på mig” sa jag och skakade henne lite försiktigt. Men det hjälpte inte. Nu var hennes ögon helt slutna. ”Lovisa” försökte jag igen. Jag kände hur snabbt mitt hjärta bankade. ”Lovisa, försök att öppna ögonen” sa jag och skakade henne igen. Hon reagerade inte. Nu började jag bli riktigt orolig. Jag kände på hennes puls, den var stabil. ”Lovisa” sa jag lite högre och skakade henne igen. ”Lovisa! Snälla vakna” sa jag och tårar började bildas smått i mina ögon. ”Snälla” viskade jag. Hon började vrida lite på huvudet. ”Ska jag ringa ambulans?” frågade jag och hon skakade på huvudet. ”Är du säker?” frågade jag och kollade på henne. Såret på hennes ben hade inte slutat blöda än.
”Nej, ri.. ring in.. te ambu.. ambulans.. ambulansen.. int.. inte ringa.. ambulans” mumlade hon medans hon skakade på huvudet om och om igen.
”Okej, okej jag ska inte” svarade jag lugnt och strök henne över håret. Jag försökte sätta henne lite upp och hon kved till. Tillslut fick jag upp henne så mycket så att hon nu kunde luta ryggen mot mitt bröst. Jag fortsatte stryka henne över håret. Vad skulle jag göra nu? Hon ville inte att jag skulle ringa ambulans, men vad skulle jag då göra? Jag måste iaf få henne här ifrån. Jag fick en ide. Jag kronglade mig försiktigt bort från henne och lutade henne mot ett träd innan jag ställde mig upp. Skulle jag våga lämna henne ensam i någon minut? Jag gissade att jag inte hade något val. Jag granskade hennes ansikte en liten stund innan jag snabbt vände på klacken och sprang mot dörren. När jag kom fram slet jag snabbt upp den och joggade igenom korridoren mot mitt skåp. Jag kronglade upp låset och slet snabbt ut hjälmen och min jacka. Sedan stängde jag skåpet innan jag började springa mot dörren igen. I farten tog jag upp nycklarna som hörde till moppen ur fickan. När jag kom fram till trädet igen satt Lovisa kvar. Jag pustade lättat ut. Jag lutade henne fram en aning och drog jackan över hennes tunna vita t-shirt. Hon kved till lite vilket var både positivt och negativt. Det negativa var så klart att det gjorde ont men det positiva var att hon var vaken. Jag drog även på henne hjälmen innan jag försiktigt lyfte upp henne i brudstil. Hon var helt slapp i hela kroppen och jag slängde då och då oroliga blickar ner på henne medans jag gick. Hur jag skulle få med henne på moppen utan att skada henne ännu mer visste jag inte. När vi kom fram till moppen böjde jag mig försiktigt ner med henne i famnen för att försöka lirka upp låset med ena handen. Efter några försök funkade det och jag ställde mig upp igen. Jag satte försiktigt ner henne längst fram innan jag klev på själv. Jag lutade henne mot mitt bröst innan jag startade motorn. Om vi skulle bli stoppade av polisen nu så skulle definitivt mitt körkort ryka. Jag började försiktigt köra och det funkade bättre än väntat. I svängarna fick jag ta det väldigt lugnt men det gick. Det var nästan inga bilar ute på vägen alls. Efter kanske tjugo minuter körde jag in på våran uppfart och stängde av motorn. Försiktigt klev jag av innan jag även lyfte av Lovisa. Hon hade fortfarande inte vaknad. Jag gick mot dörren med henne i famnen. Med ena handen tog jag upp nycklarna och låste upp dörren. Ingen var hemma nu, det visste jag. Jag stängde dörren efter mig innan jag gick ner på mitt rum. Jag sköt upp dörren med min ena fot och gick in. Jag sparkade bort täcket med foten och satte henne där. Jag tog försiktigt av henne min jacka och sedan hjälmen för att lägga henne ner. Såren skulle nog vara bra om dem blev tvättade men jag bestämde mig för att låta henne sova en stund först. Jag satte mig bredvid henne och slog på tv:n. Jag sänkte ljudet och började titta på något skit program som gick på 5:an. Jag slängde en blick på Lovisa och hon låg där fridfullt och sov. Hon var vacker, det var hon verkligen. Jag fastnade med blicken på henne tills hon började röra sig en aning.
”De.. ja.. va.. jag” mumlade hon och jag rynkade pannan.
”Vad sa du?” viskade jag tillbaka. Hon vred sig mot mig innan hon sakta öppnade ögonen.
”Vem är du?”Love, Hate, Fear - Kapitel 9
Jag hade försökt att undvika Felix så gott som jag bara kunde men det var ganska svårt då jag och Felix ofta brukade ’hänga’ med samma människor. Så fort han kom i närheten hade jag gått åt andra hållet men jag kunde inte låta bli att lägga märke till hans sorgsna blick varje gång jag stegade iväg. Jag måste säga att jag faktiskt saknar honom. Vi hade haft så sjukt kul denna sommar. Helt klart den bästa sommaren i mitt liv. Men nu hade jag sumpat det. Kanske hade det varit bättre att bryta traditionerna och faktiskt stanna kvar med Felix eftersom att jag faktiskt gillar honom. Men jag hade gillat dem andra killarna ganska mycket också och dem har jag ju kommit över. Så om jag bara ger det lite tid tror jag nog att jag kommer över Felix också. Eller det hoppas jag i alla fall.
Jag började gå igenom korridorerna i riktning mot mitt skåp. Egentligen hade jag inget där att hämta eller lämna men jag hade ingen aning om vart jag skulle gå annars. Just nu hade vi Engelska men jag var för trött för att koncentrera mig så jag sa att jag skulle gå på toaletten. Jag fortsatte gå igenom korridoren när jag fick syn på en kille som gick i min parrarel klass. Jag hade aldrig pratat med honom förut men han verkade som en bra kille. Inte för att jag bryr mig speciellt mycket om hans personlighet. Men jag visste att han spelade fotboll utanför skolan, vilket måste betyda att han har någelunda kondition, vilket i sin tur betyder att han måste vara okej i sängen. Jag granskade honom en gång till från topp till tå. Han såg bra ut, det måste jag erkänna. Hans bruna lite lockiga hår passade perfekt till hans lysande bruna ögon. Jag log för mig själv innan jag gick fram till honom och satte mig ner bredvid honom på bänken han redan satt på. Han tittade upp från sin telefon på mig och log lett.
”Hej” sa han en aning nervöst. Varför verkade han nervös när han pratade med mig? Jag flinade lite för mig själv.
”Hej” sa jag sedan. ”Adam, eller hur?” Han nickade bara och log. ”Vad ska du göra ikväll då?” frågade jag flörtigt och la handen på hans knä. Han ryckte till en aning.
”Ähm, inget speciellt. Varför undrade du?” frågade han. Jag ryckte lite lätt på axlarna.
”Om du vill kan du komma hem till mig lite senare. Smsa när du har bestämt dig” sa jag, tog telefonen ut handen på honom och knappade snabbt in mitt nummer. Han nickade lite svagt. Jag flyttade handen lite längre upp på hans lår och började göra små cirklar med tummen. Jag såg hur han blev stelare. ”Du kommer inte ångra dig” viskade jag så nära hans öra att jag till och med nuddade hans öronsnibb med min underläpp. Jag pussade honom snabbt på kinden innan jag gav tillbaka telefonen och skyndade iväg till Engelskan igen.Jag gick Förbi mitt skåp på väg mot dörrarna till utgången. Jag skulle träffa Oscar utanför för att ta en cigg. Så hade vi börjat göra nu. Runt 13:10 varje dag brukade vi träffas där ute och röka en cigg och sedan gå in igen. Om det var lektion eller inte vid 13:10 spelade ingen roll. När jag precis skulle svänga runt det sista hörnet såg jag Felicia och någon kille sitta på en bänk mitt i korridoren. Hade hon redan skaffat en ny kille att dregla över? Gissningen om att hon faktiskt tyckte om mig hade nu försvunnit och jag suckade tyst. Felicia hand låg på hans lår men helt plötsligt pussade hon honom snabbt på kinden, reste sig upp och gick med snabba steg mot det hållet jag skulle åt. Men istället för att svänga ut dit jag skulle, svängde hon åt andra hållet. Jag tittade efter henne innan jag var framme vid utgången och sköt upp den ganska tunga dörren. Oscar stod redan där under taket med en cigg i handen. Först nu märkte jag att det regnade smått ute. Jag gick och ställde mig bredvid honom och tog upp en cigg själv.
”Tja” sa jag utan att slänga en blick mot honom. Jag såg hur han tittade på mig i ögonvrån men jag vände inte på huvudet. Han stod tyst i någon minut.
”Hur mår du?” frågade han tillslut. Jag tänkte efter. Skulle jag berätta eller inte berätta hur jag mådde. Vi hade varit vänner så länge jag kunnat minnas och alltid kunnat berätta vad vi tyckte och tänkte. Alltid kunna berätta för den andra om vi har mått dåligt, men allt var annorlunda nu. Sedan vi började 7:an har vi helt slutat prata med varandra om sådana saker.
”Bra” sa jag utan att vända på huvudet. Han tittade en stund på mig men sedan nickade han knappt märkbart och vände blicken framåt igen. Han trodde mig inte, det var uppenbart. Om det här var för några år sedan skulle han envisats om att det visst var något fel och tillslut fått det ur mig. Men nu försökte han inte ens. Om jag ska vara ärlig så saknar jag tiden då jag kunde vara mig själv med alla runt omkring. Inte bry mig så mycket om vad andra tyckte om mig utan bara vara mig själv. Men nu har jag blivit en dryg idiot som skiter i allt och alla. Jag har sårat den personen jag älskade mest och glidigt ifrån alla nära vänner jag byggt upp under åren. Jag var inte mig själv. Jag hade gått från lilla Felix som är mån om alla, trevlig, vill alltid att alla ska vara glada, till en kille som är dryg mot alla, sårar folk utan anledning och skrattar när folk gör bort sig. Varför var det så viktigt att bli populärast? Jag var hyfsat populär förut också men jag ville vara på toppen. Nu har jag blivit det men är jag lycklig? Den frågan var lätt att besvara. Nej, jag var inte lycklig. Inte alls. Men jag kunde inte backa ur nu.Kapitel 9! Vad tycker ni? :)
Love, Hate, Fear - Kapitel 8
Jag svalde högt och tittade ner i maten. Vad skulle jag göra nu? Om jag inte gjorde som han sa så skulle det bli ännu värre. Det visste jag. Jag suckade, tittade ner i maten och började röra runt lite slappt med gaffeln. Jag tog upp mobilen och ställde mig upp. Ogge vände frågande upp blicken mot mig.
”Ehm, mamma ringer” sa jag och funderade på hur jag skulle fortsätta. ”Jag måste bara ta det, vi ses vid skåpen sen” sa jag och log ett fake leende.
”Men du har ju inte ätit upp” sa han och pekade på min tallrik.
”Jag är mätt” svarade jag och log övertygande innan jag greppade tag i tallriken och gick med snabba steg mot utgången. När jag hade lämnat tallriken och besticken i disken hos mattanterna gick jag med hyfsat snabba steg mot dörrarna som ledde ut mot skolgården. Jag satte händerna på det kalla handtaget och tag ett djupt andetag medans jag knep ihop ögonen hårt. Efter några sekunder andades jag ut och öppnade långsamt ögonen. Nervöst sköt jag upp dörren och gick sedan med långsamma steg ut mot den delen av skolgården jag visste att han skulle befinna sig på. Precis som jag trodde stod han, Jocke och Jonathan där och flinade när jag kom gående. Förhoppningsvis skulle det gå snabbt och nästintill smärtfritt idag eftersom att jag kom nästan på en gång när han bad om det. Men å andra sidan ekade orden som han sa på bussen högt i mitt huvud. ”Idag kommer du att ångra att du ens gick till skolan” så jag ska nog inte hoppas på för mycket. När jag var ca två meter ifrån dem stannade jag och tittade osäkert ner i marken. Efter några sekunder började Jacob gå med långsamma steg mot mig. Jag svalde hårt. När han bara var några centimeter ifrån mig stannade han. Han satte två fingrar under min haka och lyfte långsamt upp mitt huvud. Han tittade länge in i mina ögon innan jag var den som vände bort blicken. Då såg jag i ögonvrån hur hans hand kom flygande och av ren reflex knep jag ihop ögonen. Precis som jag trodde slog han handen hårt över min kind. Jag kved till och vinglade ett steg bakåt. Då tog han ett steg närmare mig och höll mitt huvud hårt med båda sina händer. Han tittade djupt in i mina ögon igen och denna gång vågade jag inte släppa ögonkontakten.
”Det är jag som bestämmer vad du ska och vad du inte ska göra. Förstår du?” viskade han och jag nickade näst intill märkbart. ”Förstår du?!” frågade han och höjde rösten en aning.
”Ja” svarade jag högt och tydligt.
”Bra” han tog ett hårt tag i min arm och drog in mig i dem buskarna jag brukar spendera halva mina skoldagar i. Han slängde ner mig med en duns på marken och jag kved till när jag landade på mina svullna knän. Någon av dem sparkade till mig i sidan av magen i ett försök att få mig att ligga på sidan, och han lyckades. Nästa spark träffade hårt i magen och jag kände hur all luft gick ur mig. Jag började hosta och kröp sedan ihop till en liten boll och lindade armarna runt benen. Sedan kände jag hur spark efter spark träffade olika delar av min kropp. En av sparkarna träffade mig i bakhuvudet vilket gjorde att allt nu snurrade och jag kände mig spyfärdig. Tårarna hade nu börjat rinna men jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde för att inte visa mig lika svag som jag kände mig. Flera sparkar träffade på rad mitt i magen och vid det här laget låg jag och snyftade högt på marken. Jag snurrade runt i smärta och kände hur dem nu hade något hårt som en pinne och slog med. Jag skrek till för varje slag som träffade och snart visste jag inte vart jag skulle ta vägen längre. Fast än alla tre skrek åt mig att vara tyst låg jag och grät högt. Jag kunde inte hjälpa det. Smärtan var olidlig. Helt plötsligt hörde jag en röst som skrek något, och efter det massa steg som avtog mer och mer. Sedan steg som kom närmare och närmare. Jag grät fortfarande men öppnade försiktigt ögonen. Allt snurrade och alla tårar gjorde så att jag såg ännu suddigare än vad jag redan gjorde. Jag känner hur någon försiktigt tog tag i mina överarmar men jag såg inte vem det var. Personen lyfte försiktigt upp min överkropp och lade mitt huvud på något som var mjukare än marken. Allt började snurra mer och mer och till slut orkade jag inte hålla ögonen öppna längre och allt blev svart.Love, Hate, Fear - Kapitel 7
Vi började gå i tystnad sida vid sida mot Svenskaklassrummet. Då och då sneglade jag diskret på henne där hon gick med huvudet vänt mot marken. Hon var vacker, det kunde jag inte förneka. Jag undrar varför alla var så elaka mot henne hela tiden, vad hade hon gjort dem? Jag ville så gärna ha svar på den frågan men jag ville inte vara oförskämt så därför lät jag bli att fråga. Efter någon minuts promenad stannade Lovisa och jag antog att vi var framme vid Svenska klassrummet. Ingen lärare syntes till så vi satte oss på en bänk precis utanför klassrummet.
”Du, jag skulle vilja prata med dig om en grej…” började Lovisa och tittade ner på sina händer som låg i sitt knä. Vad ville hon prata med mig om..?
”Okej…” svarade jag tveksamt. Hon tittade upp och mötte min blick men vände snabbt ner den igen.
”Jag vet inte varför du har varit så snäll mot mig…” började hon. ”Men tro inte att jag inte uppskattade det för det gör jag. Det är bara det att om du umgås med mig kommer folk antagligen börja behandla dig på samma sett som dem behandlar mig. Och tro mig det vill du inte… Dem kommer slänga ur sig elaka kommentarer när du går förbi i korridoren, skratta så fort du gör eller säger något fel, hota dig och om du har otur ännu värre saker…” det sista viskade hon fram och knep samtidigt ihop ögonen. ”Jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak som jag gör” sa hon med låg röst, hon hade nu öppnat ögonen men satt med blicken fäst i knät. Jag var stum. Visste inte vad jag skulle säga. Hur illa var dem sakerna dem gjorde mot henne?
”Jag bryr mig inte” svarade jag och ryckte på axlarna. ”Jag får umgås med vem jag vill. Det kan ingen annan bestämma. Och om dem nu har ett problem med det så får dem ha det” svarade jag självsäkert. Hon såg orolig ut.
”Är du säker..? För jag tror inte att du kommer kunna dra dig ur sen” sa hon. Jag nickade.
”Helt säker” sa jag och log. Hon log tillbaka men jag såg fortfarande hur osäker hon var. Hon var mån om andra, tänkte mer på andra människor än sig själv. Mer hann vi inte säga innan en kille i kanske 30 års åldern kom fram till oss och frågade om det var vi som skulle ha svenska nu. Båda nickade och han log.
”Följ med” Han låste upp dörren och släppte sedan in oss. Lovisa smet in till platsen längst bak mot fönstret och jag slog mig ner bredvid henne. Killen som hade släppt in oss gick fram till tavlan och väntade på några elever som fortfarande kom in släntrande genom dörren. Sedan presenterade han sig och efter det fick även vi presentera oss en efter en. När även det var klar lekte vi en ”lek” som han kallade det. Den gick ut på att någon av oss skulle ställa en fråga till honom (inte någon ja eller nej fråga) och sedan skulle han skriva tre alternativ på vad svaret kunde vara på tavlan. T.ex. Om någon frågade hur gammal han var kunde han skriva 32 35 37 och sedan fick någon av oss gissa vilket av alternativen som var rätt. Det gjorde vi resten av lektionen innan vi började lägga ihop våra saker.Engelska lektionen hade precis slutat och nu gick Ogge och jag sida vid sida igenom korridoren på väg mot våra skåp. Näst på schemat stod lunch och jag var vrål hungrig. Jag hade inte sett något mer av Jacob på hela dagen men jag visste att dagen inte var slut än så vad som helst kunde hända. Vi slängde snabbt in våra saker i våra skåp innan vi började gå mot matsalen. När vi kom fram blev båda två glatt överraskade. PANNKAKOR, Stod det med stora bokstäver. Ogge gick först och mattanten frågande hur många han ville ha. Han svarade glatt ”fyra stycken, tack” och det fick han. Jag tog dock bara två för jag hade aldrig varit så stor i maten.
Vi började gå igenom matsalen för att kolla vart vi skulle sitta. Till vänster vid ett av fönsterborden kunde jag skymta Jacob men som tur var hade han inte sett mig än.
”Kom” sa jag till Ogge och började gå igenom hela matsalen bort mot ett bort längst in i ett hörn. På vägen kände jag många blickar i ryggen och en tjej slängde bitchigt ur sig ”Vart har du hittat den där tröjan? På loppis?” och skrattade bryskt. Som tur var tror jag inte att Ogge hörde så jag ignorerade henne. När jag tillslut slog mig ner och Ogge mitt emot skrattade han.
”Hittade du inget längre bort?” flinade han ironiskt. Jag skrattade lite blygt och rodnade nog en aning. Sedan blev det tyst och båda började äta. När jag hade ätit upp en pannkaka gjorde jag misstaget att titta upp, det skulle jag inte ha gjort. För Jacobs blick var nu spänd i mig och gjorde att jag inte kunde slita blicken ifrån hans intensiva blick. Med ena pekfingret pekade han först på mig, sedan på sig själv, sedan ut mot skolgården och sist satte han fingret framför läpparna i ett tecken på att jag skulle vara tyst och pekade på Ogge.Love, Hate, Fear - Kapitel 6
Solen bländade mig och jag gnuggade mig trött i ögonen. Fredag. Igår började skolan och den hade varit bättre än vad jag hade räknat med. Jag menar jag träffade ju trotts allt Ogge. Jag hade tänkt över hans erbjudande om att ringa eller smsa men jag hade inte gjort något av det. Han sa ju ”Du kan ringa om du vill prata” men vad skulle jag säga. Jag hade inte någon lust att öppna upp mig helt för en person jag inte ens känt i ett dygn. Plus att om jag berättade allt om hur mobbad jag är skulle han sannerligen ta avstånd. Och det vill jag ju inte. Fast kanske är det bäst om jag berättar i alla fall. Jag vill ju inte att han ska dras ner till botten för att han umgås med mig. Jag suckade och reste mig upp. Jag gick fram till garderoben för att välja kläder och samtidigt slängde jag en blick i spegeln. Min blick fastnade på mina knän. Båda två hade stora blåmärken på sig. Det ena lite större än det andra. Jag hade alltid haft lätt att få blåmärken, det räckte med att någon slagit till mig löst på skoj. Jag drog handen lite löst över blåmärkena och kved till. Jag suckade och gick vidare till garderoben. Där tog jag ut att par inte för tajta mörka jeans och drog på mig dem. Det gjorde ont men jag kunde ju inte direkt gå utan byxor. Till det tog jag fram en tight vit V-ringad t-shirt. Min rosa BH syntes igenom en aning men jag orkade inte bry mig. Den gick i alla fall upp en bit i halsen så jag bestämde mig för att den fick duga. Lite vågat men snyggt. Sedan sminkade jag min som vanligt och sist drog jag bara fingrarna genom håret och sprayade lite hårspray innan jag ansåg mig helt klar. Jag packade ner smink och allt nödvändigt i väskan och gick sedan ner till köket för att äta frukost.
Jag var andfådd när jag kom fram till bussen men jag hann! Jag klev på, drog kortet och gick som vanligt en bit bak. Dock inte lika långt som jag gjorde igår. Jag satte i hörlurarna i öronen och drömde mig bort. Jag vaknade till när bussen stannade vid Jacobs busshållsplats och jag tittade nervöst mot dörrarna som precis hade öppnats. Där, först av alla gick han på. Fan, fan, fan, fan. Han kom närmare och närmare och precis när jag trodde att han skulle gå förbi slog han sig ner på sätet bredvid mig. Jag nästan pressade pannan mot fönstret och hoppades att detta var en mardröm. Jag kände en hand på mitt knä som började röra sig sakta men säkert uppåt.
”Jag hoppas att du förstår att igår var en dans på rosor för din del” viskade han i mitt öga och jag knep ihop ögonen hårt. Hans andetag slog emot mitt öra och jag rös till av obehag. ”Idag kommer du att ångra att du ens gick till skolan” När han hade yttrat dem sista orden var hans hand ända uppe vid mina jumskar och jag sköt bak rumpan så långt det gick. Precis när hans hand började röra sig en aning inåt kände jag hur han ställde sig upp, tog bort handen och gick iväg. Jag andades tungt och knep fortfarande ihop ögonen. Jag kände hur bussen stannade och slog snabbt upp ögonen. Vi var framme vid skolan. Snabbt slängde jag mig ur bussen innan någon annan hade hunnit och resa sig och började gå mot skolan med raska steg. På vägen såg jag hur någon slöt upp vid min sida.
”Hej” förvånat vände jag på huvudet. Det var Ogge. Om jag ska vara ärlig trodde jag inte att han skulle prata med mig igen.
”Hej” svarade. Han log och jag log osäkert tillbaka.
”Hur mår du idag?” frågade han och stoppade ner händerna i fickorna.
”Okej, bara lite ont i knäna” ljög jag. Han nickade och tittade ner. Vi fortsatte i tystnad in till våra skåp.
”Vad har vi nu?” frågade Ogge när jag precis hade fått upp skåpet. Jag slängde en blick på schemat och såg att det var Svenska. Juste, Kjell våran gamla lärare hade gått i pension så vi skulle få en ny. Hoppas bara att han eller hon är lika snäll som Kjell. Han lät oss bestämma vad vi skulle göra en lektion i veckan och ställde inte frågor till folk som inte räckte upp handen. ”Hallå” hörde jag Ogges röst säga medans hans hand vevade framför mitt ansikte.
”Eh oj” sa jag och rodnade. ”Svenska” Han nickade och jag tog ut min svenska bok ur skåpet.Tråkigt och kort kapitel. Men på tisdag kommer kapitel 7 och då får ni Ogges perspektiv för fösta gången. Vad tycker ni om det?
Love, Hate, Fear - Kapitel 5
Efter nästan två timmar när vi hade fått böcker i varje ämne, skrivhäften, mappar, penna, sudd och Anna hade pratat lite till så sa hon att det var slut för dagen. Ogge hade inte sagt någonting mer till mig men då och då hade han tittat lite diskret. Jag reste mig upp och samlade ihop alla böcker. Eftersom att det var böcker och skrivhäften till varje ämne så blev högen väldigt stor och tung. Jag skyndade mig ut genom dörren innan alla hade hunnit samla ihop alla sina grejer och började gå mot mitt skåp. Det var väldigt mycket folk i korridoren och riktigt trångt. Folk knuffades och trängdes och det var svårt att hålla sig på fötter. Jag fortsatte pressa mig igenom alla människor och tillslut såg jag mitt skåp lite längre bort. Lättat pustade jag ut men det skulle jag inte ha gjort, för rätt som det var så kände jag en hård knuff i ryggen som fick mitt att ramla raklång ner på golvet. Alla böcker for åt alla möjliga olika håll och höga skratt ekade i korridoren. Jag tittade upp och där stod Jacob. Jag kände hur kinderna hettade till och ögonen började bli vattniga. Inte för att alla i hela korridoren nu stod och skrattade åt mig, för det har redan hänt ett antal gånger innan. Utan för att Jacob hade puttat mig rakt ner i det hårda stengolvet. Knäna och armbågarna var som värst och det gjorde något så in i bänken ont. Det ända jag ville göra var att skrika rakt ut av smärta. För att ingen skulle lägga märke till hur glansiga mina ögon var böjde jag snabbt ner huvudet och började plocka ihop mina saker. Jag såg i ögonvrån hur någon satte sig ner jämte mig och började samla ihop alla saker till en hög. Jag vände upp huvudet och synen på vem det var förvånade mig rejält. Där satt Ogge. Han kollade upp på mig med ett försiktigt, medlidande leende men det försvann direkt när han såg mitt ansikte. Utan att jag hade lagt märke till det hade en tår rullat ner för min kind. Snabbt tog jag böckerna som han sträckte fram och dem jag hade samlat ihop och reste mig upp. Jag gav honom ett snabbt leende som nog mera liknade en grimas. Jag lade böckerna ovanpå skåpet och låste snabbt upp. I världens fart ryckte jag ut min väska och jacka. Jackan slängde jag snabbt på mig och hängde väskan över axeln. Alla böcker åkte in i skåpet med en jädra fart innan jag smällde igen skåpet med en smäll. Tårarna hade nu börjat rinna ner för mina kinder och jag försökte torka bort dem i mellan åt med baksidan av händerna. I ögonvrån såg jag Ogge stå två skåp bredvid mig med ett oroligt ansiktsuttryck som var riktat mot mig medans han satte på sig jackan. Utan att ens slänga en blick på honom gick jag med nervänt huvud förbi honom mot utgången. Jag såg i ögonvrån hur han följde mig med blicken. Med snabba steg gick jag ut genom dörren och vidare mot bussen. Där såg jag Jacob stå med Jocke och Jonathan och alla tre hade ett stort flin på läpparna. Jag bestämde mig för att skita i att ta bussen även fast jag var medveten om att det tog närmare 40 minuter att gå hem. Men inte en chans att jag först skulle stå och vänta på bussen med Jacob och hans gäng i kanske 10 minuter. Och sedan åka bussen i en kvart tills dem gick av. Absolut inte. Plus att tårarna inte hade slutat rinna än så alla andra som var där skulle säkerligen tro att jag var mentalt störd. Jag började gå med raska steg, men så fort jag hade kommit så långt att man inte kunde se busshållsplatsen mer saktade jag ner. Mina knän gjorde så himla ont och att gå snabbt gjorde inte saken bättre. En sak var jag i alla fall säker på. Att i morgon när jag vaknar, kommer jag garanterat ha blåmärken stora som apelsiner på vardera knä. Jag grimaserade illa för varje steg jag tog och tårarna fortsatte rinna. Nu grät jag inte bara av smärtan i knäna utan för att jag var så trött på detta. Vad hade dem att vinna på att göra mig illa? Mina tankar blev avbrutna av att jag hörde ett ljud som jag var 99% säker på kom från en moppe. Snälla säg att det inte är någon från min eller pararelklassen som ska stanna och slänga ur sig någon elak kommentar. Jag höll hårt tummarna när jag hörde moppen komma närmare och närmare. Jag försökte öka på mina steg lite men det gjorde så himla ont i mina knän. När jag hörde att moppen saktade in ville jag bara gå rätt ner i diket på andra sidan trottoaren och stanna där tills den åkt förbi. Jag slöt ögonen och hörde moppen åka förbi för att sedan stanna 5 – 10 meter framför mig. Personen på moppen stängde av motorn och drog sedan hjälmen över huvudet. Ogge? Jag började gå lite långsamt och vände generat ner huvudet. Jag kan bara tänka mig hur jag såg ut just nu. Smink i hela ansiktet, röd i ögonen och svullen runtomkring ögonen.
”Lovisa?” sa han försiktigt. Jag vände upp huvudet och stannade en meter framför honom. Jag tittade in i hans ögon och hans blick visade medlidande och nästan smärta..? Jag nickade nästintill omärkbart men han verkade se det.
”Hur mår du?” frågade han. Innan jag hann öppna munnen hade han börjat prata igen. ”Eller asså, jag ser ju att du inte mår bra” sa han och tog en kort paus. ”Men är du okej?” frågade han. Jag ville inte besvära honom med mitt så jag nickade. Rädd för att skrämma bort honom om jag svarade något annat. Han verkade se att jag ljög men sa ingenting mer om det. ”Vill du ha skjuts?” frågade han istället. Varför var han så snäll? Vad fick han ut av det? Jag funderade på om det kunde vara någon slags fälla men kom inte på något sett som han skulle kunna tjäna på att vara snäll mot mig.
”Det är okej, jag kan gå” sa jag och började gå långsamt.
”Det var egentligen ingen fråga” sa han med ett litet leende på läpparna. ”Kan jag skjutsa dig?” frågade han och jag vände mig mot honom igen. Det såg uppriktigt ut som att han ville skjutsa mig.
”Men jag har ingen hjälm…” började jag.
”Här ta min” sa han och sträckte fram hans. Jag tog osäkert emot den och drog den långsamt över huvudet. Han sträckte sig fram och knäppte hakremmen. Sedan startade han motorn och ställde sig upp lite så jag skulle kunna hoppa på.
”Du kan sätta dig” sa han och vände bak huvudet mot mig. Jag nickade och klev osäkert upp på moppen. ”Vart bor du?” frågade han. Jag sa snabbt adressen och han sa att han visste hur man körde dit eftersom att han inte bor så långt ifrån. Innan han körde iväg tog han tag i mina armar som slappt låg i mitt knä och satte dem runt sin midja. Jag kände hur mina kinder hettade till men tack vare hjälmen syntes det nog inte. Han började åka och eftersom att det var första gången jag åkte moppe var det ganska läskigt. Men han körde lugnt så det gick bra. I svängarna blev det dock lite läskigare och mitt grepp om honom blev automatiskt lite tightare. När han efter kanske en kvart stannade utanför mitt hus ville jag nästan inte hoppa av. Det hade varit mysigt att ha någon så nära sig. Motvillig klev jag av moppen och började krångla med spännet för att få av mig hjälmen. Efter en liten stund när både jag och Ogge hade märkt att jag inte fick upp den skrattade Ogge mjukt innan hans händer närmade sig för att hjälpa mig. Han pillade upp spännet och tog även av mig hjälmen försiktigt. När den var av stod vi bara och tittade på varandra i några sekunder. Det var jag som avbröt ögonkontakten genom att generat vända ner blicken. När jag tittade upp igen log han.
”Tack för skjutsen” sa jag och han nickade. Han tog av sig sin ryggsäck som han hade på ryggen, han plockade ut ett papper som han rev av ena hörnet på och sedan la tillbaka. Sedan lirkade han fram en blyertspenna ur ett av sidofacken och började skriva någonting. När han var klar lade han ner pennan igen och satte på sig ryggsäcken.
”Här” sa han och sträckte fram pappret. Där stod ett nummer nerklottrat. ”Du kan ringa om du vill prata eller dra iväg ett sms om du har tråkigt” sa han och log. Jag log tillbaka.
”Tack för att du hjälpte mig i korridoren, och för skjutsen plus det här” sa jag och viftade med lappen.
”Inga problem” sa han och log.
”Jag ska nog gå in nu” sa jag efter några sekunders tystnad. Han nickade och jag vände mig om och gick. Precis innan jag kom fram till dörren ropar han ”Syns i morgon” Jag vinkade innan jag tog upp nyckeln och låste upp dörren. Jag öppnade den och gick in. Igenom fönstret såg jag hur han åkte iväg och jag log för mig själv. Han var så snäll. Jag undrar varför… Och han gav mig sitt nummer. Ingen kille har någonsin gjort det. Skulle jag ringa? Nej, då kanske han tycket att jag är jobbig. Men skicka ett sms då? Aja, vi får se hur det blir med den saken.
